När man som jag växte upp på 1950 – talet, kan man undra om vi var ett tåligare släkte då eller?
Vad jag vill komma till är hur vi lekte speciellt sommartid, då utan semestrar utomlands utan helt och hållet på hemmaplan så var det bara fantasin som satte gränser .
Vart vill jag komma, så jag kastar mig rakt in i politik m.m. med mina tankar:
Nu tänker jag på vraket av en båt som än så länge bara är och ger ett löjets skimmer från våra folkvalda .
Vraket av Aila af Carlstad, denna båt som sist jag hörde något om låg vid Lurö och ingen vill ha med att göra .
Min tanke är att reparera upp båten, dra in den till något varv och se till att det blir ett riktigt piratskepp där ungarna kan ha den som en ”riktig” lekplats, om man tar bort allt som kan bringa fara ex. oljor trasigt skrov, men ändå behåller det som ett vrak, lägger den i en vik vid Vänern och vad finns då: Ett naturligt spännande äventyr vad borde väl vara bättre än att låta barns fantasi flöda .
Att jag skriver detta beror på mina egna somrar på Hammarö, då var det ett fantastiskt sätt att låta en storstadsunge komma till .
Sedan att de flesta av dåtidens båtvrak var relativt centralt belägna och inte var båtarna speciellt stora men fantasin gjorde att allt var möjligt, så snälla byggnadsnämnd eller vem som bestämmer .
Tänk och minns när Ni växte upp själva, hoppas jag att det då fanns sådana här lekplatser, allt behöver inte vara färdiggjort utan låt ungarna lära sig att leka själva, och då även utan en massa vuxna som lägger sig i .
Gråben
Nuk ka komente:
Posto një koment